Dalarna

Minnen.

Ett annat liv.

Bara annorlunda helt enkelt. Eller det kanske är jag som är annorlunda, det är i alla fall lite svåridentifierat. Det finns en risk att det är jag som är problemet i ekvationen. Och helt ärligt tror jag att det är så. Man ändras när man flyttar hem ifrån och ännu mer när man flyttar från staden man växte upp i. Helt enkelt för att man är tvungen att stå på egna ben.

Det är en viss skillnad mellan oss som flyttade efter studenten och dem som blev kvar.

natt1

Jag väntar i hörnet

Mötte upp världens bästa Emma och hennes bättre hälft (eller blir det sämre om hon är så fantastiskt bra? Eller kanske bara andra hälft? I alla fall…) utanför Café Engeln i Ludvika. Och Engeln är mer eller mindre något som möjligtvis skulle kunna klassas som ett andra hem för massor av människor. Vill egentligen inte ens veta hur många timmar jag har spenderat där inne.

Det var så skönt att träffa människor man trivs med och eftersom jag och Emma har känt varandra så länge att det typ är löjligt och gjort de mest konstiga sakerna ihop (typ haft sönder en spis på hemkunskapen när vi gick på högstadiet) så är vi rätt sammansvetsade. Bäst att ha en sån kompis!

grey

Välkommen hem

I urskogen bland älgar och troll sedan i onsdagskväll. Mysigt ändå och riktigt skönt att springa runt i myskläderna och raggsockor. Och är det inte det så är det p&l-tröjan som extraknäcker som pyjamas eller uppenbarligen stallkläderna.

Där spenderade jag hela gårdagens kväll och eftermiddag. Så idylliskt att man nästan vill spy.

262

Fjäderlätt

Det är väl i och för sig så långt i från min lila väska man kan komma, finns risk att den väger som en japansk sumobrottare men det får väl gå ändå. Eller den är inte riktigt färdigpackad än men jag tror fasen att jag aldrig har åkt hem med så här lite kläder/prylar/grejer/whatever så jag kan liksom inte låta bli att tro att jag har missat något livsnödvändigt men det ordnar sig.

Strövtåg i hembygden

Imorgon.
Vilket betyder att jag för tillfället försöker räkna ut vad man kan tänka sig att behöva ha med sig till Dalarnas urskogar. Och det går fruktansvärt dåligt. Känner nog spontant att jag faktiskt ska tvätta av mig sminket och sova och packa som en dåre imorgon. Helt död efter jobbet och universitetet så det känns bara hjärndött att göra något nu för då får jag antagligen göra om det imorgon igen…

Så jag åker hem imorgon. Sätter mig på tåget och åker fem timmar uppåt över påsk. Antagligen är det ingen som pussar mig hejdå på perrongen men det finns risk att folk kommer komma springandes på perrongen i lilla LA och det gör mig ändå lite glad. Och hela eftermiddagen kan gå åt att begrunda världens mysterium och uppdatering av garderob och andra världsliga ting. Antagligen ett och ett annat sms och ju längre upp i landet jag kommer att komma, ju mer snö som kommer ligga på marken, desto mer kommer jag längta tillbaka till Göteborg och västkusten.

Breakfast Club

Har precis tryckt i mig en stor frukost eller snarare brunch men vad sjutton, gott var det. Havregrynsgröt med blåbär och mjölk, äggröra, bacon och så frukt på det. Och så får man inte glömma chailatten som jag har bredvid mig för tillfället. Var på g att göra våfflor men våfflor bara till mig själv kändes lite overkill så här innan skolan och allt det där att det faktiskt fick vara. Men det kan hända att jag får ett ryck efter jobbet ikväll.

Egentligen är det lite tråkigt att äta frukost ensam, eller brunch. Frukost vid sju så äter jag den helst ensam för att jag orkar inte vara trevlig men det är en helt annan historia. Det hade liksom varit mysigt att dricka ett glas apelsinjuice och pratat med någon samtidigt som man knaprar på en paprika. Ja, ni fattar bilden. Men kvalitetstid med sig själv är aldrig illa.

Jag ska avsluta min chai och dra på mig mer normala kläder och sen bär det av in till stan och universitetet. Det är ju tydligen måndag igen. Hur har jag kunnat missa det?

Står jag här med tomma händer

Alltid lika roligt när CSN trillar in på kontot och alltid lika dra åt helvete-känsla när man har lagt in hyran och andra räkningar och inser att nu var man fattig student igen. Den där Joakim von Anka-känslan försvann lika fort som den kom. Men samtidigt, jag överlever ju så det går uppenbarligen runt.
Plus att sättet jag lever nu är en investering för framtiden och ser man det så är livet som student fasen helt okej. Nästan lite roligt till och med för den dagen då första lönen sitter på kontot ska jag dansa segerdans.

För grejen är att jag råkar gilla friheten som pengar för med sig. Eller snarare, jag råkar gilla att göra saker som kostar pengar och då är det väl fasen lika bra att jag tjänar dem själv.