Black, white and (50 shades of) grey

When I was a little girl I used to read fairy tales. In fairy tales you meet Prince Charming and he’s everything you ever wanted. In fairy tales the bad guy is very easy to spot. The bad guy is always wearing a black cape so you always know who he is. Then you grow up and you realize that Prince Charming is not as easy to find as you thought. You realize the bad guy is not wearing a black cape and he’s not easy to spot; he’s really funny, and he makes you laugh, and he has perfect hair.
– Taylor Swift

Memories fade, people change

0120

 

Men det behöver inte vara något negativt med det.
Själv är jag glad över att jag har ändrats. Jag är inte samma tjej som tog studenten för två år sedan och som tog sitt pick och pack och drog till Skåne. Men ibland tror jag att man kanske har lite svårt att acceptera det där. Att allt inte kan vara som det var förut. Jag hade ett sånt ögonblick i veckan men insåg att det är fasen till det bättre. För jag har blivit bättre och om det innebär att jag lämnar andra bakom mig så får det vara så. Det är okej att jag gör sånt som gör mig lycklig.

Don’t try to kill the code of how to live

Dricker te och funderar över Kristian Gidlunds sommarprat. Ni som inte har lyssnat, gå in på Sveriges Radios hemsida och gör er själva en tjänst.
Kristian för mig är, först och främst och kommer alltid att vara, trummis i ett band som hängde med mig under hela min tonårstid. Jag vet inte hur många gånger jag har haft Sugarplum Fairy’s ”Sweet Jackie” på repeat. Sån otroligt bra låt. Men för många så är denna begåvade människa mest känd för vad som drabbade honom. Det där som ingen riktigt pratar om… cancer.

Precis som Kristian är jag från Dalarna, från grannstaden för att vara helt korrekt. Och det här bidrar väl till att jag alltid på ett eller annat vis kommer vara knuten till hembygden. Och det är så jag fick reda på vad som hade drabbat en av mina favoritmusiker. Någon hem ifrån delade hans blogg på facebook. Det var verkligen som en löpeld.
Men jag valde att inte läsa.
Jag tror att det framför allt är för att jag vet att skulle jag läsa så skulle jag gråta. Jag menar, jag bölar till varenda Disney-film som någonsin har gjorts…

Men idag, imorse, till frukosten så lyssnade jag på detta fantastiska sommarprat. Jag satt vid köksbordet. En kopp te och en macka men någonstans på vägen slutade jag äta och började lyssna och innan jag visste ordet av så grät jag. Tyst. För trots att hans öde är hemskt och det handlar om döden så är det en hyllning till livet.
När sista tonen till sista låten klingade ut torkade jag mina tårar och log. Jag är så redo att leva. Och jag är tacksam över att jag fick en påminnelse om det.

Tack Kristian.

Stupid, little love

007-001Idag har jag varit barnvakt. Eller snarare valpvakt. Och han var ju bara så söt att hela hjärtat smälte. En svart liten lurvig hund. Jag vill också ha en sån. För att tentaplugget har fasen aldrig varit roligare. Plus att man känner sig rätt uppskattad när allt han vill är att sitta i mitt knä precis hela tiden.

Swedish Beauty

036Haha, lagom ödmjuk så där. Man kan behöva det ibland när man sitter inlindad i en morgonrock, osminkad och med ett hår som fortfarande inte har torkat efter duschen.

Jag saknar i alla fall sommaren. Och den människan på det där kortet. Det var fina tider. Riktigt, riktigt lycklig och varma dagar på Mallorca. Jag längtar tillbaka. Till sommaren. Så jag håller tummarna och tår om att det blir en varm, solig och härlig sommar!

I have no idea what’s going to happen next

En sån här dag när vädret suger och man är lite halvsjuk så finns det inte så mycket mer än att städa lägenheten och typ plugga. (Jag har diskat och och läst tre kapitel så nu kände jag faktiskt att det får vara nog.) Men däremot kan jag inte låta bli att fundera lite så där halvt på framtiden.
Well, well… när man är singel har man inte direkt någon att ta hänsyn till även om det kanske hinner ändras. I alla fall, mitt första år på kandidatprogrammet är strax slut. Det är ungefär en månad kvar och sen har första året passerat vilket är helt sjukt. Det betyder två år till och sen står jag där med en pappersbit som deklarerar att jag har en examen från ett av de bästa universiteten i världen.
Men sen då? Och det är där mina tankar har flugit iväg till idag. När jag går ut är jag 23. Det är ingen ålder alls. Så antingen ska jag söka jobb, jobba och sommaren därpå dra utomlands för tro mig, det är seriöst något man förtjänar. För trots att det är mitt första år på ett program så är det mitt andra år på ett universitet. Eller alternativ nummer två, plugga en master. Väljer jag det senaste alternativet vet jag vart jag är sugen på att göra min praktik också. För det är just det, man får ett halvår utomlands. En praktikplats. Och den lockar något extremt. Men två år till i skolan efter 17 år av just läxor och skolarbeten, uppsatser, tentor, arbeten, powerpoints och så vidare… vill man verkligen spendera två år till där!?

Egentligen kan jag nästan önska att jag efter studenten hade börjat säsonga eller något… men samtidigt, hade jag börjat jobba hade jag aldrig satt min fot på ett universitet medan universitetet är något mer än bara plugg. Kanske lite tur i oturen, vad vet jag? Men snart är det sommar och då väntar ett jobb på ett it-företag och så lov. Jag har förtjänat ett lov.

Summan av kardemumman: ingen vet egentligen vad jag gör om ett år, allra minst jag själv.

jsEn sommardag för två eller tre år sen… Ibland springer tydligen tiden iväg men egentligen, vad gör det? Man får ju uppenbarligen massor av erfarenhet på köpet.